Skriet

Idag förstod jag Skriet. Jag satt och läste om the hard problem of consciousness när jag plötsligt insåg att jag bara är ett medvetande i universum. Jag såg allting så oerhört klart. Min egen tolkning, atomer, nervceller, oscillation etc. Lätt att uttala och lätt att sätta på pränt kanske men att verkligen inse det med hela sitt väsen.. Det var extremt skrämmande. Och det blir ju svårt att glömma.. Får försöka bli vän med känslan istället antar jag.

Frigo

Så var de här till slut, Persbrandts kalsonger. Under namnet Frigo (inte att förväxlas med Frigo) säljer alltså Persbrandt nu sitt namn och sin image i form av ett par häftiga underbyxor för män. Tanken är att mesiga "svennar" runtom i landet ska köpa byxorna i hopp om att därigenom få känna sig lite hårdare, lite hårigare, kort sagt lite mer som Persbrandt.

Jag älskar att handla. Jag gör verkligen det! Jag menar mat. Handla mat alltså. Detta brukar jag handla:

Citroner
Valnötter
Hasselnötter (nej, jag är ingen ekorre)
Torkade aprikoser
Selleri
Bacon (ska vara engelskt uttal)
Kapris
Sardeller

Jag älskar att handla och funderar på att bli hemmafru i nästa liv. Eller varför inte i detta?

Måste sjukskriva mig

Kan man sjukskriva sig på grund av träningsvärk eller? Anledningen till att jag frågar är att jag har drabbats av JORDENS värsta träningsvärk. Bakgrunden är följande: I lördags tränade jag för första gången på ett halvår. Jag gjorde då bland annat sextio så kallade "sit-ups". I söndags kändes allt ok. Men så i natt vaknade jag av ENORMA smärtor i magtrakten. Typ varje gång jag vände mig i sängen så, bildligt talat, SKREK mina magmuskler. Aj, aj, aj. Det gjorde helt enkelt jätteont och gör så fortfarande. Stackars mig!

Reklam

Reklam är enkelt. Det handlar om ord, bilder, lust och igenkänning. Bästa mediet är teven men i takt med att folk lär sig stänga av ljudet i pauserna tappar det dessvärre i genomslagskraft. Internet är sämst. Folk är alldeles för snabba med att klicka bort skräp. Just det, skräp är vad reklam kallas av "konsumenterna".

Skräp är kul. Minns ni skräphögen i Fragglarna? Hon var kul! Men hon hade ett par konstiga tantglasögon som jag inte diggade. Fast "reklamare" har också konstiga glasögon. Hm, nu får jag inte ihop det..

I takt med att konsumenterna blir alltmer luttrade förvandlas reklam till PR som är ett sätt att lura konsumenterna att det som egentligen är reklam är något annat. PR-iseringen leder efter ett tag till att folk slutar PR-enumerera på tidningar. Människan är ju som bekant väldigt bra på att anpassa sig.

Till slut kan man inte lita på någonting och inte titta åt något håll för allting är reklam. Men så kan man ju inte leva. Hm, återkommer!

Tillbaka till dåtiden

1987 - året då George Orwells klassiska roman kom ut. Det var även året då världens bästa tvserie genom tiderna började sändas från Göteborg. Vi snackar mörker, väta och den allra sannaste skildringen av Sverige som någonsin skapats. Ångestframkallande är bara förnamnet. Eller åtminstone inte efternamnet. Va?

Jag njuter av ett underbart vackert språk som dessutom ARTIKULERAS av flera klassiskt skolade skådespelare. Men mest njuter jag av musiken. Ett sjukt deppigt pianostycke skrivet av Magnus Strömberg upprepas och upprepas och upprepas genom avsnitten. Det är hypnotiskt.

Varför njuter man av deppig musik? Well, hur kan man njuta av att skära sig i handlederna? Jag vet inte. Jag antar att smärta och lust hänger ihop, kanske är samma sak. Precis som humor och allvar.

Back in Bmore

Har börjat läsa boken om världens bästa tvserie och måste säga att jag är lite förvånad över David Simons ton i förordet. Han menar att serien speglar den bistra baksidan av det amerikanska samhället av idag men den ilska och frustration som genomsyrar hans text tycker jag inte alls att man känner av i samma grad via skärmen. Visst finns det en hel del tragik i serien men jag tycker att den cyniska, ja rentav humoristiska undertonen är det som verkligen präglar intrycket.